Linnea

Idag gick jag och Erica och letade efter dagiset jag ska jobba på på onsdag. Inte så långt kan det väl vara tänkte jag. När vi hade varit inne i skogen och virrat och hamnat efter motorvägen till Norrköping första halvtimmen kändes det väl som jag hade haft fel.
Efter typ två timmars promenad hade vi hittat fram och skulle tillbaka. Hann slarva bort oss själva en gång till och sen gick vi på sparlåga den sista biten. Bedrift tycker jag, minst 1 mil va det ju :)


Nu ska jag väl iväg och möta utbytisarna.
Iget känns dock kul längre. Vill bara sitta och glo in i väggen. Känns som lite av min livsglädje har fladdrat iväg.
Jag hoppas verkligen att den kommer tillbaka. Det är lite jobbigt att känna så. Inte för att klaga kanske. Men jag vill ju liksom känna att något, någongång skulle vara kul. Inte ens mat tycker jag är kul längre, jag glömmer typ att äta. OCH det är verkligen ovanligt för att vara jag.