Linnea

PMS alltså.
Ska det behöva vara såhär?
Allt är fel, världen kommer gå under, jag är sämst, allt är fel, jag vill skjuta någon för att jag svettas eller för att jag inte tycker om några mackor hemma. Jag gråter för att jag skriver fult i min kalender. Och det känns som att det verkligen är VÄRLDSPROBLEM!
Så tänkte jag lite. Kvinnor går igen om det här på olika sätt VARJE månad. Varje. Månad. Plus vissa som har sån mensvärk så dom kräks, svimmar, kan inte leva normalt osv. Sen betalar man för alla dessa tamponger..

 

OCH ÄNDÅ KAN KVINNOR HA UPP TILL 24 % LÄGRE LÖN.

Fan, om inte patriarkatet kan fatta att inte kompetensen sitter i könet så kan vi ju alla fall få komensation i lönen för att det är så JÄVLA synd om oss varje månad. VARJE. Patriarkatet brukar ju gilla att se ner på kvinnor så "tyck-jävligt-synd-.om-mig-lön" skulle dom säkert acceptera enklare än att bara fatta att det inte är så stora skillnader mellan könen så det krävs olika lön för samma arbete.  

 

Det är ju liksom inte jag som gör att jag mår såhär. Jag kan inte "skärpa mig" eller få bort det. Det är min kropp som gör det och den lär jag väl få dras med hela livet.

 

Så, vilka är med mig om jag startar ett parti som har som enda fråga att kvinnor ska ha HÖGRE lön (japp, högre till och med) för att kvinnor i hela världen går igenom detta VARJE månad men samtidigt får livet att fungera.

För en månad sen skrev jag att jag skulle göra comeback. Och vilken comback sedan hörrni! Här kommer man och skiver ett inlägg, får tusentals besökare, börjar blogga flera gånger om dagen och blir känd! Mina vänner kallar mig BloggarN. Det är väl vad jag kallar comeback!

 

Eller, va? Var det inte så? Neheeepp...

 

Nej, jag antar att livet kom emellan. Praktik till exempel, men 10 timmars arbetsdagar. En ihopflyttning som har resulterat i lådor i HELA lägenheten och en inre kris för en sån städfanatiker som jag. Missförstå mig rätt: jag älskar att jag har flyttat ihop med denna underbara, veliga, supersmarta man med yvigt hår.

 

Sen kunde jag inte börja skriva för jag ville skriva något roligt. Och ska man tänka fram något roligt så blir ju inget roligt. Det blir sån press.

Så nu gör jag såhär: Jag ska blogga. Om allt och ingenting. Sen, när det flyter på, då kommer jag nog säkert komma på något roligt!