Linnea

Jag tycker det är en sån fin mening att tänka på. Känner du lyckan genom sorgen? Det borde man försöka göra. Det pratas mycket om tacksamhet, hur tacksam man ska vara för att vi lever, mår bra.. tänk på barnen i Afrika.
Men ärligt talat, det är ju inte så lätt att gå omkring och vara så himla tacksam när det känns som att hela livet kör över en.

Även om jag sitter här i fin lägenhet, men underbara vänner, mitt fina Alfta och familj i tankarna så kan jag känna mig himla sorgsen. Och jag tänker lite att jag har rätt att få känna mig lite sorgsen också. För det är mycket som inte går min väg. Och mycket har varit himla jobbigt det senaste året. Ett år som jag inte önskar värsta drägget i världen ens.

Men jag känner faktiskt lyckan genom sorgen. Det gör jag. Och väldigt starkt också. Det finns inte lycka och sorg som svart eller vitt. Jag känner lyckan genom sorgen.

För även om jag är ledsen ibland är jag himla lycklig. Vi fick ju frågan på Gymnasitet i Litteraturkunskapen om vi var lyckliga. Då kunde jag utan tvekan svara att "Jaaa, jag är verkligen lycklig!" Sen blev jag överkörd av en stridsvagn med livet som förare. Men nu sitter jag och tänker igen " Jaa, jag är lycklig".

Annika frågade mig i Söndags vad min favoritmening var. Då blev jag helt ställd. Men nu vet jag. Känner du lyckan genom sorgen?


Flummigt inlägg. Fluuuummmm